När jag var liten skulle jag alltid vara lite pojkaktig. Jag såg upp till min bror och ville göra det han gjorde. Det gällde till exempel att hoppa tian, hoppa ifrån träd, och att inte vara rädd för varken åska eller några djur. Jag ville vara lika cool som grabbarna. Nu för tiden är jag nästan rädd för allt som är lite creapy. En spindel hoppade ner på min arm idag  personalrummet och jag blev livrädd och skrek till. Ormar klarar jag knappt av att kolla på längre och åskan är inte längre bara mysig. Nu är det hemsk, äcklig, skräckfylld och lite men bara lite mysig. Då är det bättre med bara regn som knastrar emot fönsterrutorna. Sen ska vi inte tala om min höjdrädsla. Jag kan inte kolla ner om jag är högt uppe och när jag var liten hoppade jag tian som ingenting... Det måste vara så att man blir mesigare med åren va? Fast det vore inte så kul egentligen, då skulle inte jag våga gå ner för trappan när jag fyller trettio!